Tors hjälp rann

  • tors hjälp rann
  • Tors hjälp
  • Tors hjälp webbkryss

    • •

    Tor

    För andra betydelser, se Tor (olika betydelser).

    Tor (runsvenska: ᚦᚢᚱ, Þōr, fornvästnordiska: Þórr, fornhögtyska: Donar, anglosaxiska: Þunor) är en fornnordisk och forngermansk åskgud som dyrkades av germaner i norra Europa.

    I den nordiska mytologin är han son till ”allfadern” Oden och asynjan Jord, tillhörande asarnas släkte (fornnordiska: æsir), och näst Oden främst av dessa och starkast av alla gudar och människor.[1] Hans kännetecken är hans kortskaftade stridshammare Mjölner, vilken han kan kasta så den alltid träffar sig mål och alltid söker sig tillbaka till kastarens hand. Med denna rider han runt ovan molnen i sin stridsvagn dragen av hans två bockar, Tandgnissle och Tandglese, och strider mot det onda i form av jättar, varvid hammarens slag bildar åskan, vilket ursprungligen betyder as-åk, hänvisandes Tor. I myten berättas hur Tors bockar slaktas var kväll och äts upp av asagudarna, för att på morgonen åter väckas till livet, då Tor med hammaren Mjölner viger deras skelett. Därtill är det är förbjudet att skada bockarnas ben, då det står utanför hammarens makt att laga dessa, men guden Loke lurade pojken Tjalve att knäcka ett ben för att

    •

    Megingjord

    Megingjord (fornnordiska: megingjǫrð, ”kraftbälte”) existerar i fornnordisk mytologiasenTors trollbindande styrkebälte. inom den moderna svenskan besitter det även kallats gudabälte, starkhetsbälte samt mandomsbälte.[1][2][3]

    Begreppet megingjǫrð omnämns inledande gången inom Snorres Edda varför österrikiske religionsvetaren Rudolf Simek (född ) ansåg att Tors styrkebälte är kapabel vara enstaka folklig legende från talet.[4] Slutsatsen försvagas dock från att synonymennjarðgjǫrð (”styrkebälte”) förknippas med Tor redan inom Eilif Gudrunssons år äldre Þórsdrápa.[5]

    Etymologi

    [redigera | redigera wikitext]

    Tor med sitt styrkebälte inom det isländska talsmanuskriptet SÁM 66(en), övertäckt i isländska nymoderna runor: ᛘᛅᛁᚵᛁᚵᛁᚱᛑ (mäigingiárd).

    Ordet megingjǫrð betyder rakt från ”styrkebälte”, ett sammansättning från ”mägen” (fornnordiska: megin), likt betyder ”styrka, kraft”, samt ”gjord” (fornnordiska: gjǫrð), likt betyder ”bälte, gördel, rem”.

    I detta isländska talsmanuskriptet SÁM 66(en) är bältet återgivet tillsammans sin benämning inlagd inom isländska nymoderna runor: ᛘᛅᛁᚵᛁᚵᛁᚱᛑ (mäigingiárd).[6]

    I vissa nutida beskrivningar av Tor uppfattas Megingjord som namnet på hans

    •

    Rán

    Norse deity

    In Norse mythology, Rán (Old Norse: [ˈrɒːn]) is a goddess and a personification of the sea. Rán and her husband Ægir, a jötunn who also personifies the sea, have nine daughters, who personify waves. The goddess is frequently associated with a net, which she uses to capture sea-goers. According to the prose introduction to a poem in the Poetic Edda and in Völsunga saga, Rán once loaned her net to the god Loki.

    Rán is attested in the Poetic Edda, compiled during the 13th century from earlier traditional sources; the Prose Edda, written during the 13th century by Snorri Sturluson; in both Völsunga saga and Friðþjófs saga hins frœkna; and in the poetry of skalds, such as Sonatorrek, a 10th-century poem by Icelandic skald Egill Skallagrímsson.

    Etymology

    [edit]

    The Old Norsecommon nounrán means 'plundering' or 'theft, robbery'.[1] In turn, scholars view the theonymRán as meaning, for example, 'theft, robbery'.[2] On the etymology of the theonym, scholar Rudolf Simek says, "although the meaning of the name has not been fully clarified, Rán was probably understood as being 'robber' and has nothing to do with [O

  • tors hjälp rann